Time goes by!

Vad tiden går!
Satt och gick igenom mitt adressregister i Filofaxen, tänkte att jag borde uppdatera den.Då hittar jag under fliken A B en blogg som var min! När jag såg den så visste jag ju att den fanns, men jag har ju inte varit en  flitig bloggare, det har liksom inte blivit någon vana och det är uppenbart när man ser att jag inte skrivit ett ord på över 2 år!
Hur ska jag kunna rekapitulera vad som har hänt sedan dess? Får nog ta fram våra årliga julbrev som just är en summering av året som gått.
Det är lika bra att kopiera julbreven då kommer jag fortare i fatt mig själv.

Julen 2010

Kära släkt och vänner,

så brukar vi traditionsenligt börja denna årligt återkommande litania. Vi hoppas att de flesta av Er tycker att det är OK att få lite samlad info om vad som tilldragit sig haver för oss bägge!   

 Året har inneburit en hel del kommunikation med Sjukvårdsupplysningen på 1177 och den ibland efterföljande vården. Gunilla hade i slutet av maj så ont i sin icke opererade höft att hon försökte sparka igång den långa processen som leder till operation. Men bara en vecka senare får hon en hjärtinfarkt och hamnade på HIA i Helsingborg, en avdelning som hon arbetade på för 35 år sedan. Det blev ballongsprängning av kranskärlen på bakvägg och planering för senare ballongsprängning av kranskärlen på framväggen.

Tidsfristen gjorde att vi kunde fira  Gunillas  70-årsdag på Römö – Danmarks sydligaste ö. Här var vi, med alla barn och barnbarn i ett förhyrt hus med det mesta av utrustning (även inomhuspool om vädret och Vadarhavet skulle göra utedoppen mindre behagliga). Det blev en fin Danmarksresa med utflykter till bl a Sylt.

I september drabbades Gunilla av en stroke, tack och lov en mycket lindrig. Hon var symptomfri efter två timmar, men det blev ytterligare en sjukhusvistelse. Ett nytillkommet förmaksflimmer var orsaken. Detta föranleder ju medicinering med blodförtunnande medicin (Waran) vilket kontrolleras varje vecka.

Numera är Stig heltidspensionär. Han har dock några olika åtaganden, som ligger honom särskilt varmt om hjärtat. Då talar vi inte om det som vi håller allra kärast – våra ättelägg och deras. Det händer mycket med de senare.  William är 10 (rider, spelar gitarr och lär sig streetdance), Alva är 8 rider också hon (sysslar även med keramik), Frida 7 spelar piano och dansar balett, Liv 6 tycker tennis är hennes sport och sysslar också med keramik, Julian gillar gula färger och det mesta.

Deras föräldrar har förstås mycket att stå i för att se till att ungarna är igång. Ändå hinner de med en del själva.  Martin och Anna jobbar på – också med sitt hus i Djupadal. Niklas och Matilda letar efter ett liknande hus, men har inte ännu hittat det (i varje fall inte till rätt pris). Henke och Magda har medvetet valt att avstå från husarelivet tillsvidare. Det skulle inte få överskugga den föräldrarroll som de förhoppningsvis ska axla till sommaren. Petras husplaner sträcker sig nog inte ens till en hundkoja till Nisse – hennes älskade Jack Russel.

Våra pensionärstankar är kanske inte så fokuserade på vare sig extrapriser eller sjukgymnastik – även om vi kanske skulle behöva bådadera.  Gunillas stora passion under året har varit datorspelet Travian. Stigs är forskandet och skrivandet – låt vara att föremålen för hans aktiviteter har börjat ta en annan skepnad.

Men blev det då inga resor i år? Jodå, på våren hann vi med en resa till Oman och en annan till Malta. Den långa USA-resan som vi planerat sedan länge, var vi tvingade att ställa in på grund av Gunillas tillkortakommande. Stig åkte istället bara några dagar till New York med Matilda.

Uppdateringen av våra tidender kan kanske låta som om vi lever ett karikerat pensionärsliv. Det ligger nog en del i det – vi är ju just pensionärer. Som vanligt hoppas vi på att vi ska få tillfälle att ses och glädjas åt varandras närhet, lite mer än vad både e-post och den gamla snigelvarianten förmår.

En riktigt god jul och ett gott nytt år

Stig och Gunilla

                                                                                                             Julen 2011

Kära släkt och vänner,

Så lider det än en gång mot jul och årsskifte. Lider - betyder ju också skrida fram mot – utan att vare sig man behöver ha ont i själen eller kroppen. Dessvärre kan vi bägge nu som mogna människor inte säga att tiden för oss är helt smärtfri. De kroppsliga krämporna gör sig gällande mer än efter överansträngning.

Det är möjligt att vi så här i juletid lättare kan leva oss in i rollen som tomtemor och tomtefar. Så många andra fördelar med åldrandets påverkan på fysionomin har vi svårt att se (och för Stig gäller det förstås för det mesta och flesta). Dock finns det egentligen ingen anledning att klaga. Åldrandet är bara en bekräftelse på att man fått leva. Har man som vi fått fina barn och barnbarn, kan man bara luta sig bakåt och mysa i mjugg. Men låt oss så här i juletid få dela med oss lite av våra glädjeämnen under året.

Högst upp kommer förstås att vi för sjätte gången fått ett barnbarn. Den 21 maj föddes Iris, Magdalenas och Henriks första ättelägg. Hon har sedan dess blivit en själfull skön liten tjej, som morfar och mormor börjar kunna självständigt ta hand om i lite längre pass. Våra pensionärsliv domineras inte av barnpassning. Men det känns väldigt skönt att ibland kunna rycka in, när barnbarnens föräldrar behöver någon som kan se till William (11), Alva (9), Frida (8), Liv (7), Julian (3) också förstås lilla Iris. Ibland får vi dåligt samvete för att vi inte också tar oss an Nisse – Petras Jack Russel-terrier. Vi gillar ju hundar i allmänhet och denhär sorten i synnerhet.

Nu när det lackar (kanske mera passande än ”lider”) mot jul känns de gångna månaderna långt borta. I den svenska februarikylan kunde vi löga oss i solen på Teneriffa. Det var den längsta resan för Stig under året. Det innebär inte att han varit särskilt stationär, eftersom han åkt tämligen mycket i övrigt, även om det mest blivit till Fjollträsk.  Gunilla har däremot varit trogen antingen vistet i Viken eller det i Malmö. Hjärtbesvären har gjort henne mindre rörlig. Den el konvertering som hon genomgick i november har än så länge hållit sinusrytmen igång med vad det innebär av bättre välbefinnande och längre rörelseradie.

Någon har sagt att lycka det är att vilja ha det man har. I den meningen är vi säkert sälla. Men det finns ju något bortom bergen och så mycket ogjort att vi kanske ändå inte känner oss som städse varande i sjunde himlen. Däremot myser vi julefriden in och önskar Er alla

EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

Stig och Gunilla

Ja, så var det gjort och hux flux är jag framme vid 2012! 

29 augusti 2010

Här går det inte att fuska upptäcker jag! Det går inte att få fram någon annan datering än den som det är utan att dubbeldatera! Men det gör detsamma, allt var ju nerskrivit den 11 juni, hade bara inte blivit färdig att flytta in det i bloggen!
Nu är det iallafall den 29 augusti och det känns som om sommaren gett upp, iallafall för tillfället.
Annars har det varit en händelserik sommar som ju inleddes som beskrivet är i förra inlägget. Men jag har ju även fyllt 70 år den 7/7! Då var vi i Danmark, på Römö, med hela storfamiljen med barn och deras respektive och barnbarn, vi var alltså 14 stycken. Vi hade hyrt ett sommarhus i en vecka. Det var så bra planerat att vi inte behövde trampa varandra på tårna.

Ups! Där hamnade husets planritning överst, nåja det är ju första gången jag försöker mig på att föra över en bild, så jag får vara glad för att det lyckades. Men då tror jag att jag lägger till en bild på huset också. Det blev två. Återkommer med mer sommar, för detta tog en väldig tid att göra så jag måste fixa mat nu!

11 Juni 2010

För en vecka sedan gav jag efter för alla påtryckningar från omgivningen att ringa sjukvårdsupplysningen!
Om jag nu ska börja från början så är det så att jag har haft ont i min oopererade höft en tre - fyra månader och käkat 50mg Tramadol + Ibumetin x2. Det har varit nog och jag var överens med blodtrycksdoktorn om att så länge det var nog så skulle jag fortsätta med det och inte gå vidare förrän det inte räckte längre. Nåväl plötsligt fick jag jätte ont - kunde inte gå utan krycka och knappt då ens. Naturligtvis var det en helg så jag fick gå till jourvårdcentralen Granen.Där fick jag ju endast mer Tramadol men då 100mg depot x2. På vägen från Granen kunde jag plötsligt gå bättre, men kände något i halsgropen - liksom lite kramp - men det gick över ganska snabbt.

Jag ringde min läkare på min vårdcentral och fick en tid på torsdagen. Det var höften som fortfarande var i fokus då jag kom dit. I förbigående talade jag om för honom att jag ibland hade små episoder med ont i halsgropen och ut i överarmens undersida. Han tog EKG och en del prover som inte visade något fel. Vi diskuterade vad som kunde vara orsaken till denna krampkänsla och kom överens om att jag skulle sluta med Tramadol eftersom jag inte mådde bra på den högre dosen. Det kunde ju vara biverkningar. Så på söndagen var jag fri från Tramadol och Ibumetin tog bara Panodil 2x2 (har aldrig trott på paracetamol eftersom det inte hjälpt ens för den enklaste huvudvärk tidigare) Jag tyckte att de här episoderna med kramp blev bättre eftersom dagarna gick. Vi åkte till Viken på onsdagen.

Men fredag morgon vaknade jag kl 05.15 vände mig och fick en attack av denna kramp i hals som gick ut i överarmensundersida , ner i mellangärdet och upp i halsen kände mig korsfäst! Efter en kvart var det över och bltr+puls normalt igen - då kommer nästa omgång och när den var över kom nästa! Sedan var det slut - jag mådde som vanligt. Men då blev jag jag övertalad att ringa sjukvårdsupplysningen - vilket var helt onödigt - jag visste ju att om jag beskrev mina symptom kunde ingen sjukvårdsupplysning säga att jag inte skulle åka iväg till akuten - dom visste ju inte att jag kände mig helt som vanligt. Jag gjorde det iallafall och mycket riktigt så skulle jag åka till akuten!

Jag körde in och allt gick ganska snabbt och innan jag visste ordet av så befann jag mig på HIA! Den avdelning som jag jobbade på när den var alldeles ny - för 35 år sedan.
Ja där låg jag lördag och söndag - fantastiskt ställe - egen svit med sundsutsikt! Och inget ont efter alla mediciner jag fick!
I måndags fick jag åka på ultraljud och det var ju en upplevelse! Jag vet ju att mitt hjärta slår och att det har slått länge - men när jag såg hur lugnt, jämt och metodiskt det slog kändes det fantastiskt och det blev så påtagligt för mig att det där hjärtat har hållit på så i 70 år!!! Därefter åkte jag iväg på kranskärlsröntgen och då började det bli otäckt.

När dom hade röntgat hade dom en diskussion med Lund om man skulle bypas operera mig ????? Då tänkte jag vad i helskotta håller dom på med! Så bestämdes det att man skulle ballongspränga bakväggens kärl meddetsamma!!! Framväggens kärl skulle sedan sprängas inom 2-3 månader! Ja så är det och jag fattar nada. Har inte känt mig sjuk överhuvud taget bara några episoder med ont och sedan de x3 i fredags! Också säger dom att jag måste räkna det som att jag hade haft en bakväggsinfarkt - dock utan vävnadsdöd eftersom det aldrig varit helt stopp!

Mer funderingar i Oman

Den 15 februari 2010
Alltså i Oman ännu några dagar. Kommer på mer och mer som man borde haft med sig eller åtminstone hade varit förberedd på.
Var tog alla sidenskjortor vägen? Minns ju mycket väl Sydamerikaresan 1990 (himmlars makter det är ju 20 år sedan) då jag köpte min första sidenskjorta i Köpenhamn då vi var stand by i två dygn och fick handla på SAS bekostnad. Den praktiskt taget bodde jag i hela resan för den var sval. Lättvättad, torkade fort behövdes inte strykas om man lät den dropptorka, med andra ord ett perfekt plagg på resa. Jag köpte många siden blusar då, men de höll inte så länge utan gick i sönder och fick kastas. Då jag sedan skulle köpa nya fanns det inte en sidenskjorta att få tag i till ett rimligt pris. nu har jag bara några kvar de tråkigaste och någon som är för liten. Jag har en grå långärmad med hit bara för att den är långärmad och det behövs när man ska ge sig utanför hotellområdet. Den ska jag ha på mig idag till ett par marinblå jättestora långa byxor inte piffigt precis men det ska det ju inte vara i ett muslimskt land. Ska till på köpet ha en stor schal med mig om vi hamnar i en moské. Vi har hyrt en svenskguidad tur i bil i 4 timmar kostar 40 OR= 800 kr. Inte särskillt dyrt med tanke på att de guidade bussturerna kostar 265 och 330 kr/person.

Igår var det Valentinfestligheter på stället med 5 rätters romantisk middag på Palm Grove och de hade verkligen ansträngt sig. Det var allting i hjärtform.

Funderinga i Oman

OMAN 2010-02-04 till 2010-02-18
Sitter här efter en vecka och funderar över lite av varje. Framför allt varför har man aldrig med sig det som man behöver? Har alltid en full resväska men saknar alltid något.
Denna gången har jag visserligen lyckats ganska väl, men ändå. Skulle haft ett par tunna långa byxor, gärna två par. Det hade inte varit fel om Stig också hade haft det. Ett par likaledes tunna långa tunikor. Gärna hela rasket i tunn bomull, det är ju så behagligt när man är lite öm i skinnet efter att ha varit i solen.
Jag måste också komma ihåg att även om man åker till havet med saltvatten och havsbris behöver man ha insektsskydd med sig! Jag har blivit biten så till den milda grad att min nattsömn har blivit störd av att det kliar! Nu fanns det tack och lov hjälp att få i den lilla shoppen på hotellet, men det kanske inte finns att tillgå en annan gång.
Solskydd får jag inte glömma framöver. Har aldrig haft bekymmer med att bli bränd, men nu blev jag ordentligt röd trots att jag hade solskydd med faktor 8. Var inte i solen på tre dagar!
Ska också kolla vad det mobila bredbandet kostar om man använder det utomlands. Stig påstår att det är fruktansvärt dyrt, men det är det också att utnyttja hotellens bredband. Här kostar det 4 OR /tim =80 kr, 8OR/ dygn =160 kr, 45 OR/vecka=900 kr och 120 OR/månad =2400kr.
Här skulle det också varit bra med något att fixa kaffe med. En doppvärmare och neskaffe hade gått bra eller en sådan som man pressar ner Kaffet med (hoppas jag minns vad jag menar) och riktigt kaffe.

Stavningskontroll?

Provar nu Mozilla Firefox ska se hur det går med den utlovade rättningen av stavfel. Upptäcker ganska snabbt att det handlar om den vanliga markeringen med rött under felstavat ord. Alltså ingen revolution. Trodde möjligen att man hittat på något nytt som skulle kunna användas av synskadade som kan ha svårt för att se den tunna markeringen, men tji fick jag

Att ta det första steget.

Hur länge har jag egentligen suttit här och dividerat med mig själv om vad jag ska skriva om i detta det första inlägget på min allra första blogg? Ganska länge - somom det nu skulle spela någon roll vad man skriver i första inlägget!

Nej, det är ju faktiskt bättre att komma igång och ingen behöver läsa detta om de inte vill. Det jag känner är lite märkligt. Här sitter jag då och skriver den nya tidens brev eller är det dagbok, kvittar vilket. Men brev och dagbok var ju väldigt personligt och nu skriver jag för alla som gitter läsa.
Så då var den första reflektionen klar. Nu är det bara att köra.